Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 1

VV 0 mmmM —— — Oe — KS spände hvarje fiber i et bierta, som, ehuru brot!et härdat det emot alla andra själsrörelser, minnet ännu g f en sjuklig känslighet för en enda. Men om hon våndades vid åsynen af kärlek hos personer, som ej stålt i något förhållande till bennes eget öde — som stode skilda från hennes dunkla bana och endast betrsktades fjerran ifrån, liksom en förtappad själ ur afgrunden skymtar englarnes vingar, — huru outsägligt mera: vildt och olidligt var icke det raseri, som fattade henne, då hon i sin spökande inbillning såg Susannas förtjusning, vid Mainwarings ömma försäkringar, afmåla sig i Helenas an!ete! Allt, som skulle afväpnat ett lika hirdt, men mindre förderfvadt hjerta, mindre uppfyldt af hämdlystnad, ökade endast denna obevikliga andes förtärande hat. Helenas englalika skönhet — hennes himmelska godbet, alltid glömmande sig sjelf — hennes luftiga glädtighet — ja, till och med det stilla svårmod, som ofta utan synbar orsak öfver öll henne, allt agg:de och sårade denna qväljande, onaturliga relberbet, som härledde sig från medvetandet af vanära, denna hemska egoism hos en frin verldens medlidande utestängd varelse, för hvilken all glädje var ett krampaktigt Lvång, all sorg dyster, otålig förtviflan. Af de tvänne var Percival den, som inga he.n2 kän:lor, mera beslägt de med de menskliga. För honom kände hon, trots det bittra minnet a: hans fider, något medlidande, och ryggade tillbaka för tryckningen af bans trofasta und. Hon behöfde ofta hviska tills jelf, tt hans lif var et hinder i vägen för arXets bemfallande tll l:ennes son, efter hy ilken hon anställt forsknnzar och hvilken bor trodde sig redan hafva funnit i John Ardworth alt det icke v.r af bat och hämdlystnad som detta offer måste hembäras grafven, utan al det var en nödvändig uppoffring för ett efter lingtadt mål, ett oeftergifligt vilkor för utföran