låg midt ibland de städade villorna och nätta småhusen i det vackra och blomstrande Brompton. Samma tjenarinna, som öppnat porten för Ardworth, inställde sig på Percivals kallelse, och, efter att några ögonblick hafva betraktat honom med en dum, stirrande blick, sade hon: ni har gått galet! och vände sig om, för att gå in. Vänta — vänta!, skrek Percival, och sökte intränga genom porten; men pigan spärrade envist ingången. Jag har alldeles icke gått galet, min vän. Jag har kommit hit för att besöka madame Dalibard, min — min slögting!n Er slägting! och åter stirrade pigan på Percival med en blick, genom hvars slöja af dåsighet något misstroende framlyste. Dröj ett ögonblick här och säg oss :ert namn. Percival lemnade henne sitt kort, med det ljufvaste och inställsammaste leende. Hon tog det med ena handen och vred om nyckeln i låset med den andra, lemnande Percival utanföre. Det gick fem minuter om, innan hon återkom; med samma tvungna, trumpna uppsyn öppnade hon då porten och bad honom stiga in. Den godbjertade ynglingen suckade, då han kastade en blick på det ödsliga och torftiga huset, och tänkte för sig sjelf: Ack, gifve Gud att hon vore min slägting! då skulle jag Zga rätt all förskaffa henne och den älskvärda flickan ett bättre hemb Den gamla tjensteqvinran slog upp förmaksdörren och Percival befann sig ansigte mot ansigte med sin dödsfiende! — Länstolen var vänd åt dörren, och madame Dalibards uttrycksfulla ansigte framställde sig, Skarpt och allvarligt, midt för den inträdande. Ja sån sade hon långsamt, likasom ville hon uppsluka honom med sinå genomträngande, stadiga blickar — ja så, ni är Percival S:t John! — Välkommen! jag trodde ieke att vi någonsin skulle träffas. Jag har icke sökt er — ni söker mig! Sällsamt — ja sällsamt — at den unge och rike skall söka den 1Idande och fattigel ! Öfverraskad och förvirrad vid denna besyn