nerliga helsning, stannede Percival tvärt midt i rummet; det lig något oändligt intagande i hans skygga och likväl behagliga förvirring. Den syntes, med stum vältalighet, bedja om ursäkt och öfverseende. Och då han med sin silfverklingande röst, som ännu ej erhållit mandcemens fullhet, med varm känsla yttrade: Förlåt mig, madame; men min mor ör icke i England,, — vittnade denna ursäkt om så grannlaga tänkesätt, så fulländad uppfostran, att verldsmannens lugna tillförsigt icke varit mer egnad att öfvertyga om ridderligheten hos denne yngling, som var född ädling. Jag har ingenting att förlåta, m:r S:t John, sade Lucretia mildare. Förlåt mig deremot, att min sjuklighet icke tillåter mig uppsliga, för att emottaga er. Denna stol — här — bredvid mig. Ni har mycken likhet med er lar. Percival upptog denna sista anmärkning såsom en artighet och bugade sig. I det han höjde sin fria panna, betraktade han nu för första gången med stadig blick sin nyfunna slägting. Lucretias ungdomsdrag hade naturligtvis nu med medelålgern antagit en bestämdare prägel. Konturerna, som alltid varit nog mycket skarpa och markerade, voro nu sträfva och hårda som en mans: linien emellan ögonbryner! var fördjupad till en fåra. Ögat bibehöll sin oroliga, dystra sidoblick, eller, vid sällsynta tillfällen, såsom då Percival inträdde, sin forskande skärpa, sitt befallande uttryck; men ögonlocken, röda och blodsprängda al sorg och vakor, gåtvo ett hemskt och .vildt uttryck åt hennes blick, antingen den flög omkring eller hvilade. Trots lamheten i hennes lemmar, förrådde ansigtet, ehuru -blekt och magert, dock intet tecken till fysiskt lörfall. En styrka, öfverträffande en. qvinnas vanliga, kunde ännu spåras i det starka muskelspelet och fastheten af de hårdt sammanpressade läpparna. Hvad läkarne kalla vitalitetv, och som de, i fall de äro erfarne, genast upptäcka i anletsdragen såsom ett förebud till långt li, fanns hos henne och uppenbarade sig i hvarje ställning af hennes ansigte, i hvarje rörelse af de magra, seniga händerna, hvilka, i motsats till kroppens öf