Aftonbladet – 2 februari 1847, sida 1

gare för tillfället gåfvo intet tecken till lif Grabman tog mod till sig, sparkade af sig skorna och gick uppför trappan; han passerade förbi den tillstängda dörren till rummet ofvanför hans — fattade med darrande hand i stegen — klef uppför den — och stod i Becks lilla skrubb. , Nicholas Grabman, vissa moralister torde vara stränga nog att fördöma dig för hvad du nu förehar, der du knäböjer der borta i halldunklet vid den usla britsen, och trefvar med dina rofgiriga fingrar, under det ett tryggt, sjelfbelåtet leende sväfvar på dina bleka läppar. Denne fattige stackare, hvilken du nu ämnar bestjäla, har tjent dig väl och troget, har tåligt uthärdat ditt dåliga lynne, dina stickord, dina förbannelser, dina sparkar och örfilar: — ofta, då han funnit dig försänkt i rusets djuriska dvala, liggande hjelplös utsträckt på ditt golf, har han med öm hand undanflyttat den hvassa kakelugnsplåten, hvilken var alltför nära ditt skurkaktiga hufvud, som nu söker hans ruin, eller tillslutit det öppna fönstret, på det ej. den kalla luften, som förpestades af din andedrägt, skulle förorsaka dig snufva eller feber. Ringa lön har han haft för offret af de få timmar, han ägt öfriga från sitt dagssläp — ringa har den varit, men alltid med tacksamhet emottagits. Och om Beck hade lärt att bedja, skulle han hafva bedit för dig, såsom för en god menniska, du eländige syndare! Och nu går du, Nicholas Grabman, ut på ett företag, som lofvar dig ett godt kap, du gör det. ehuru din börs är full, och du saknar ingenting för dina behof eller dina djuriska njutningar. Hvarföre klia dina darrande fingrar efte: iden armes lilla besparade skatt? Men hade du ock haft dig snförtrodt et! uppdrag, som kunnat inbringa dig millioner skulle du ändock icke kunnat afhålla dig ifrår att plundra denna förborgade skatt, som dit