Aftonbladet – 2 februari 1847, sida 1

Arma skatt .— älsklingsföremål för din eljest slädjelösa ägares tankar — huru litt har icke hans kärlek till gjort dig till plundrarens byte! Med hyillge glädje utbytte. han icke sina. hopsparade pence mot, en skilling, ett silfvermynt, det nyaste och blankaste som stod att lå! Med hvilken hjertinnerlig fröjd förvandlades vicke, skillingarna i kronor, dessa åter i guld, tillvexladt i hemlighet och långt bort, och med hvilken hänryckning betraktades icke detta guld! — tills slutligen hela summan låg der, lätthandterlig och glänsande. Och hvilken summa! — hvilken ölverraskhing för Grabman! Hade det varit blott ett sexpencestycke, skulle han dock hafva knipit det; men att grabba sovereigns näftals, det var mer än han hade väntat, och då han, efter väl förrättadt ärende, reste sig upp, slog han till ett gapskrat: af förnöjelse, Men ibland bytet fanns en sak, som särskilt kittläde hans skrattmuskler — det var en barnskällra med dess små klockor. Hvem kunde hafva gifvit Beck en sådan leksak — eller huru kunde Beck hafva afhållit sig ifrån att föryttra den för penningar? Det var en fråga, väl egnad att väcka munterhet. Men det var c)j häråt Grabman skrattade; han skrattade först deråt, att skallran var en sinnebild af barnsligheten och dårskapen hos den varelse, som har plundrade, och sedan, emedan den gaf hans advokatgeni ett lätt medel att afteda misstankärna från sig sjelf på någon annån, mot hvilken de med större :sanholikhet kunde riktas, Han lemnade skallran på -golivet nära invid sängstlället, smög ned Tör stegen, återvände till sitt Tum, tog Sin: nattsäck, låste dörren, stoppade nyckeln i råttbålet; der endast den pålitlige plundrade Beck kunde finna den, och gick dristigt utför. trappan; förbi de dörrar; mhanför hvilka ännu liktjufven stormade, barnet gränjade och den irfindska qvinnan trätte; har