Aftonbladet – 2 februari 1847, sida 1

LUCRETIA AP SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Beck upphängde sina rara byxor på en rostig spik, smekte dem kärligt och sade: De i alldeles för goa åt mej — jag skulle ha lust att låna på dem! Men det vore ju skam? Är du icke en otacksam gök, som ej tänker på annat, än pengar, nu, då ditt hjerta horde klappa af erkänsla? Jag skall ha dem på mej när jag passar upp herrn. När han ser sina egna byxor komma in med tebrödet till honom, ska han:säga: Beck, de klä dig just, de der. Med detta ädla beslut, tog Beck sin qvast, smög utför stegen och; med en flyktig blick åt dörren, inhanför hvilken inbrottstjufven bodde, masade han af till sin gata. Grabman klädde sig emellertid med mer omsorg än vanligt, rakade sitt fyra dagar gamla skägg och genomläste, under det han åt frukost, de anteckningar, Varney hade lemmat honom, hvarvid han ofta gjorde uppehåll, för att med blyertspennan tillägga sina egna anmärkningar. Derpå hoplade han de få artiklar, en så anspråkslös kavaljer kunde behöfva och nedpackade dem i en gammal blå nattsäck; då detta var gjordt, öppnade han sin dörr, smög till tröskeln och lyssnade uppmärksamt. Nedifrån hördes några ljud; : här ett barnskri — der den gälla, gräliga rösten af en qvinna, som trätte på den dialekt, hvilken bäst af alla lämpar sig för trätor — den irländska. Ännu längre ned hördes den förbittrade uppståndelsemannens djupa bas svärja och dundra.Ofvanöfver var allting tyst Emellan Grabmans rum och vinden, hvarifrår den förut -omnämnde stegen förde upp till Becks kyffe, var: blott en våning, hvars inbyg) Se Aftonbl. M-1—23.