Aftonbladet – 2 februari 1847, sida 1

spejande öga upptäckt och ditt snåla hjerta känt lystnad efter. Nej, den har lekt dig i hågen, alltsedan, den natten, — så olycklig för loftets och skattens innehafvare —, då du behöfde Becks tjenst och icke tordes ropa honom — ty uppståndelsemannen, hvars svordomar äf-. ven. nu lränga till ditt öra, sofver oroligt och: har Jofvat att göra dig stum för alltid, om du stör honom under de få nätter, då hans ohyggliga yrke tillåter honom att njuta någon hvila; — du smög då uppför stegen och såg den ingenling ondt anande uslingen i sin nattliga sysselsättning, och elter denna syn smög du åter ned, . mysande af förnöjelse, — och allt sedan den natten har ingen skolpojke med mer otålighet och obarmhertighet fästat sin åhåga vid en hämplings näste, än du lurat på skatten i Becks madrass. , Dock, lagkloke, hvarföre skulle stränga moralister mera tadla dig, än sådana af ditt yrke, som lefva aktade och ärade på de värnlöses och fattigas bekostnad? Hvem af dem har når gonsin lemnat loft eller madrass i fred, så länge ett öre stått att derifrån hemta? Hvad bekymrar det Astrea, om plundringen. sker utan omsvep och direkt, eller om röfvarens obarmhertiga hand, utan att våldföra de antagna formerna, undansnillar den. Tförtviflade uslingen den ena skillingen efter den andra, tilldess intet återstår? Gud bevare oss ifrån att göra dig, nedrige Nicholas Grabman, till en typ för hela den klass, som kallas advokater! Det finnes, Vi veta det väl, ädla hjertan och sinnen äfven ibland. denna korporation; vi halve erfarenhet deraf: men en typ är du för dem, hvilka bebofven, lasterna och nöden gjort till de fattiges sakförare. Och, just i det ögonblick då vi skrifva detta, just i det ögonblick våra läsare. genomögna dessa rader, stjäl mången Grabman från den fattige, hjelplöse arbetaren hans sista penning.