Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 2

de pligter, detta förtroende ålägger mig. Mr Mivers är hennes anförvandt — en närmart anförvandt, än ni är, U:an att det ringaste blifva förlägen vid denn: tillrättavisning, sade Ardworth vårdslöst: Godt jag skall en annan gång tala med er om den saken. Imedlertid får jag be er försäkra hennt om min tillgifvenhet. Madame Dalibard reste sig till hälften i sin stol, sjönk sedan åter tillbaka, och vinkade mec handen åt Ardworth att nalkas. Varney steg upp och gick till fönstret, liksom hade han förstått, att hon ville yttra någonting, som ej var bestämdt för. hans öra. När Ardworth kom fram till hennes stol fattade hon hans hand med en styrka, som ö!verraskade honom, drog honom ännu närmare intill sig och hviskade, under det han höll hu!vudet nedlutadt till henne: Jag skall framföra erzhelsning och försäkra Helena om er tillgifvenhet, i fall den är en kusins, eller, om ni så vill, en broders. Menar ni — känner ni — någon annan, varmare tillgilvenhet? Tala, sir Derpå. drog hon sig hastigt tillbaka, såg honom i ansigtet med ett hemskt, hotande uttryck, tänderna sammanbitna och läpparna hårdt pressade mot hvarandra. Ardworth, ehuru något bestört och nästan stött, svarade med det låga, ironiska skratt, som man : ej sällan observerade hos honom. Bah! ni fruntimmer vilja gerna anse oss karlar för större dårar, än vi verkligen äro. En advokat utan processer är just icke något särdeles antändbart ämne. -Ja, en kusins tillgifvenhet. — alldeles nog. Den stackars lilla Helena! tid nog att väcka andra tankar i hennes hufvud; och då — vill -hon ha en friare, glad och vacker som hon sjelf! Ja, sån, sade madame Dalibard med ett lätt småleende; jag är då nöjd. Kom snart Ardworth nickade och skyndade utför trappan. När han kom till porten, blef han varse Helena på afstånd, stående lutad öfver en blomstersäng 1 den vanskötta trädgården. Han stannade ett ögonblick obeslutsam. Nej,, mumlade han för sig sjelf; nej, jag är ej passande sällskap för någon annan, än mig sek! En ling