Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 1

den opassande ton, i hvllken han yttrat sig om honom i sina bre: Om än fadern förorättat modren, så är han dock skyldig att: med en faders hjerta omfalta sitt burn. Härpå erhöll jag aldrig något svar. När John kom till myndig ålder och lyckats erhålla ett akademiskt stipendium, som räckte till hans behof, talade jag med honom om hans ultsigler. Jag sade honom, att hans far, ehuru han var bosalt utomlands och af vissa skäl ville vara okänd, hittills frikostigt betalat hans underhåll, och att han förklarat sig villig att lemna nödiga bidrag för att låta henom inträda på tjenstemannabanan eller kanske skaffa honom en plats i armeen; men att fadren helst gsåge, om han sökte en oberoende utkomst och hädanefter kunde försörja sig sjelf. Jag kände gossen — John var af samma tanka, som jag, och jag behöfde sedermera aldrig anli.a den äldre Ardworth om något ylterligare understöd. John har sedan dess försörjt sig sjolf. Fadren har sedan aldrig låtit höra al sig, ehuru ;ag flera gånger skrifvit till honom under hans uppgifna adress. Jag begynner frukta, att han är död. En gång for jag till London och besökte en af hufvudmännen i firman messrs Drummonds — en gan-ka hygglig man; men han kunde ej gilva mig vidare upplysning, än att han e!terkomrnit föreskrifterna af en korrespondent i Calcutta, en mr. Macfarren, hvarpå jag skref till denne och bad honom i ganska bevekande ordalag att meddela mig allt hvad han visste om den äldre Ardwörthb. H.n svarade helt kort, alt han als icke kände någon sådan person, och att A.: B. varit en handlande a franska nationen, bosatt i Calcutta och som aflidi! för mer än två år sedan! Nu uppgaf ag all hopp om vidare upplysningar, och fonn mig mer än någonsin öfvertygad, att jag handla rätt, då jag ej för John omnömt min brefvex Ming med håns far; Gossen hade naturligtvi