passa honom till arbetshuset, om icke till fängelset. Bed en berömd målare att porträttera mannen med trasor, smuts och allt; konungar skola då vilja äga denna målning. Ni kör mannen från er dörr, men hans porträtt smyckar ett palats. Sak samma är det ock med egenskaper; skenet tillerkännes mera värde, än sanningen. Hvad är dygd utan anseende? Men en man utan dygd kan komma till anseende! Hvad är snille utan framgång? Men hburu ofta bugar man sig icke för frimgång utan snille! John Ardwor!h, sätt er i besittning af pcrträtten — skaffi er anseende — lförsikra er om -framgång. Madame, utropade Ardwwvorth sträft, detta är rysligt!n Kan väl vara, sade madame D-libard saktmödigt; måhända insåg hon, att hon gått neg långt: men så dömer verlden. Alt synas är derföre lika angeläget, som alt vara. Ni år dygdig, såsom jag tror. Nåväl, svep in er i er dygd — på er kammare. Men träd ut i verlden, och förvärfva er anseende. Har ni snille, så lät det underlätta era bemödanden. Friskt ut ibland menniskorna och skapa er lyckax Håll! utropade Ardworth; nu känner jag igen er. Hur kunde jag vara så blind? Det är ni, som skrifvit till mig i samma syftning; ni, stackars lidande, har tagit ifrån er sjelf, att kasta öfverflöd i dessa starka händer. Och hvar öre? Hvad är jag för er? Ett ut!ryck af oförställd ömhet mildrade Lueretias ansigte, då bon, med blicken fästad på honom, svarade: Jag skall framdeles en gång säga er, hvad ni är för mig. Först och främst vill jag tillstå, att det är jaz, som skri vit dessa bref, hvilka brytt, kanske förolämpat er. Jag saknar ej den summa, jag skickade er. Jag har mera, skall alltid bafva mera, till er tjenst; oroa er icke. Ja, jag önskar, att ni inträder i verlden, ej såsom underordnad, beroende, utan såsom j-mnged med verldens favoriter. Jag önskar, att ni måtte förvärfva er vidsträcktare menniskokännedom, än era lagböexer kunna bibringa er. Jag önskar, att ni måtte vinnar ett namn, b.lla er ep krets, som talar om unga