Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 2

pOch likväl sade Lucretia, med ett uttryck al högtidlig sorgsenhet i sin röst, är detta inflytande blott och bart det naturliga välde, som den kalla mognaden utöfvar på den lågande ungdomen. Det är min bedröfliga öfverlägsenhet öfver er, som stör ert lyckliga lugp. Det är min erfarenhet, som rubbar de villande föreställningar, ni kallar öfvertygelser. Låt ej detta oroa er. Jag frågade er, hvad ni tänker om mig, emedan jag önskade ställa till er tjenst all den verldserfarenhet, jag förvärfvat. I mån af er ak ning för mig, skall ni antaga eller förkasta mina råd. ,Jag har redan dragit fördel af dem: Den ton, ni rådde mig att antaga, har gilvit mig en betydenhet, den jag förut icke ägde, hos den gamla formalis, för hvars tidning jag arbetar och hvars tördomar jag bekämpar; era kritiker har jag att tacka för den mer praktiska syftningen i mina uppsatser, och lör det större bifall, de vunnit hos allmänheten. Det der är lappri) sade madame Dalibard, halt småleende. Må ni deraf åtminstone bevekas att lyssna till mig, om jag föreslår att göra er bana mera behaglig, er uppkomst mera hastig. Ardworth rynkade pannan och hans ansigte antog ett ultryck af tvifvel och nyfikenhet. Han svarade dock endast, med ett sträft småleende: Ni måste sannerligen vara vis, om ni kunnat utfinna en kungsväg till utmärkelse! O, huru svårt att klättra uppför stigen Till Ryktets stolta tempelhöjd Ett mera förståndigt utrop, än poeternas klagande Ack! och O!, hvarmed de inleda sina patetiska känsloutgjutelser! ,Hvad vi äro, är intet) återtog madame Dalibard; hvad vi synas, är mycket., Ardworth stack sina händer i fickorna och runkade på hufvudet. Den verldserfarna qvinnan fortfor, utan att gilva akt på hans, ogillande af hennes premisser. Allting ni lärt er värdera, är blott och bart ett sken, och det är skenet, som verlden värderar. Tag en trasig tiggare från gatan; hvad skall verlden göra med honom? Den skall föp