Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 1

erhållit ett litet stipendium. Före sin ankoms! till London, hade han genom bidrag till poli tiska tidskrifter och on betydande reputation hos ledamöterna af de berömvärda debatterande sällskapet i Cambridge, som fostrat några a! de mest utmärkta nu lefvande personer, förvärfvat sig ett namn, hvilket var honom till stor nytta, när han sökte befattning vid tidningspressen, Likt de flesta unga män med praktisk duglighet, v.r han en ifrig politikus, Folkrörelsen för dagen tände hans entusiasm, och väckte i djupet af hans själ de skönaste, ehuru öfverdrifna, förhoppningar om menrniskoslägtets framtid. Han identifierade sig med folket; hans starka hjerta klappade högt för dess sak, som fordrade så outtröttlig strid. Hans artiklar saknade väl den menniskokännedom, den fina och klarsynta uppfattn fig af partiernas sanna ställning, den lyckliga måtta, hvaruti statsmäns högsta vishet måste bestå — alit egenskaper, hvilka erfarenheten ensam kan skänka; men de väckte dock b-tydlg uppmärksamhet genom sin djerfva vältalighet och konseqventa logik. De passade just för tiden Men John Ardworth ägde denna förståndets soliditet, som betyder mer än talang och är snillets vanliga underlag. Han ville ej på den polemiska litteraturens prekära, ofta föga akade mödor grunda den utmärkelse, till hvilken han med mod och ståndaktighet sträfvade. Tåligt trälade han sig igenom sitt nya yrkes formella arbeten, spridde med sitt klara omdöme ljus i dunklet, sammanförde d: mest in; vecklade förhållanden till ett enkelt system genom kraften af ett förstånd, vandt att förallmänliga begreppen, och lärde sig att älska till och med det mest tråkiga, genom den tillfredsställande och stolta känslan af ölvervunn: svårigheter, samt den klarare utsigt, hvarje steg genom töcknen och uppför berget gaf honom öfver landet på andra sidan derom. Hvad de