Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 1

ytliga benämna snille, deraf ägde Jobn Ardworth föga. Väl hade han någon inbillningskraft, hvilken en verklig tänkare aldrig saknar, men föga fantasi, Han jollrade ej med sånggudinnorna; ur hans själs klippgrund kunde få blommor uppspira. Hans rapida och allvarliga stil företedde stundom en humor, som ej saknade smak, ehuru den var mindre smakfull, än krattig och djup; Men sällan pryddes den af qvicka infall, ännu Mindre af poesi. Dock ägde Ardworth snille, ett stört och lysande snille, Det låg snille i denna jernhårda kraft, som med så mycket tålamod besegrade detalerna, så triumferade i resultaterna. Det lig snille i detta ömma deltagande för menniskoslägtet — snille i denria hårdnackade föresats att lyckas — snille i denna lifliga uppfattning a verldens angelägenheter och stora intressen — ett snille, närdt af studerkammarens mödor och ådagalagdt i det ögonbliek, då han kom i praktisk beröring med menniskorna; ett snille, som röjde sig genom snabb tankegåfva, ett vidtomfallande minne, ja till och med ichans sträfva, befallande sätt, hvilket bevisade; att han var född att uttala stora sanningar, att förfäkta dem och att i deras namn herrska, I sitt yttre var denne man ofta rå och oborstad, ehuru han i sjelfva verkat var mild och ömsint. Jobn Ardworth hade ej offrat åt behagen: han skulle förorsakat lord Chesterfield gallfeber. Han var väl aldrig vulgär, ty detta innebär en viss affektation af förfining; Men han talade högt och skrattade högt, cm det föll honom in, och han gnuggade sina stora händ r med ett barns hjertliga glädje, om han lyckades kullkasta sin möiståndares argumentr. Stundom satt han helt tankspridd och mulen, och besvarade kort och kärft dem, som störde honom, Unga män voro i allmänhet rädda för honom, ehuru han blott saknade ryktbarhet, för att hafva Omkring sig ett kotteri a!