Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 2

— Under den polemik, som de sista dagaria af förra året ägde rum emellan Aftonbladet ch Dagligt Allehanda, i anledning af åtskilliga må artigheter i den sednare tidningen emot . J. Herta såsom bokförläggare, och hvilka arigheter synbarl:gen härledde sig från förfa!taen al Winterbladsafdelninzen i D.gligt Alleanda, hade vi den olyckan att råka yttra om WVinterbladsmannen, att han i den litterära kriikens handhafvande tyckes vara behäftad med n synnerlig lust att ,afrättan, hvarvid likväl illades, att detta visserligen icke är fallet allid, men när vissa raäptus påkomma. Vi beivnade, ty värr, ieke då, huru oförsigtigt detta var handladt, i synnerhet af oss, som så noga wordt känna, att Winterbladsmannen är ett slags najestät, som har oinskränkt makt att utdela :ugg åt andra, men till sin egen person är heig, så alt man icke ens må peka på honom ned. lillfingret. Mcn så hafve vi också fått plikta för vir! illtag. Straffet. har väl dröjt något länge, eller inda till den 26 dennes, högstsalig kungens fölelsedag, men det har i stället på en gång bli vit så mycket eftertryckligare. De sedan en ängre tid såsom trofer upphängda ,kurirstöfarnav hafva blifvit uppletade och pådragna, tilika med den gamla kuskkappan, och sålund: itrustad är vår man, som bekant är, icke bättre Itt möta, än en engelsk boxare af första klassen Det är icke mer än billigt, att läsaren år litet närmare beskåda en gammal bekant i lenna kostym och höra ett och annat af hvad han har att förkunna. Det första, som tillika utgör någonting sprit! nytt, är att beskyllningen om ordet raptus, är n infam tillvitelser och en ärerörig insinuaon. Vi bafve, säger han, under tidens buller och bråk inom pressen, bibehållit ett visst rät! strängt begrepp om publicistiskt samvete, och pbemälde tillvitelse har således sårat oss djupt. pdet vele vi icke försöka dölja-I sju och tjugu år hafve vi idkat publicisteri och kritik. boch vi kunne således icke begära att de, som nu spåra raptus uti våra recensioner, skol: pminnas huru det förhöll sig med den saken pinnan de knappt läsit n recension, mindre författat en sådan. (Här ser man, hvilker tördel åren hafva med sig. Gammal är elltic ildst, säger ordspråket.) Vi fi derföre upplyst dem, att vi visserligen från första stunden hade pden lyckan att väcka en synnerlig förbittring) ändå en tillredsställelse!) och det på samm: håll, derifrån vårt skritställeri ännu är mins!