Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Nästan utan att veta, hvart han gick, och, i sin ångest att lyckligt och väl komma undan från folkhopen, alldeles bortglömmande mr. Mivers, vandrade Percival framåt, tills han med sin vackra skyddling befann sig under träden i St. James Park. Helena, som nu hunnit återhämta sig ifrin sin förskräckelse, stannade då och sade orolig: Men detta är icke min väg — jag får lof att gå tillbaka till gatan! Så dum jag är — ni har rätt! svarade Percival förvirrad. Jag — jag fann mig så lycklig i ert sällskap, då jag kände er hand på min arm och betänkte, att vi voro alldeles föl oss sjelfva, att — alt — men ni har tappa cra blommor! Buketten, som Helena bar, hade på ett eller annat sätt kommit att lossna från sin plats och fallit ned på marken; bogge lutade sig nu ned för att taga upp den, och deras hinder möttes dervid. Vid donna beröring erfor Percival er sällsam darrning, som förmodligen — ty sådana saker äro smittsamma — meddelade sig åt hans sköna följeslagarska. Percival hade fattat buketten och syntes gerna vilja behålla den, 1) han lutade sitt ansigte dröjande ned öfver blommorna. Slutligen vände han sina klara, uppriktiga ögon på Helena, uttog en ros ifrån de andra, och sade i bedjande ton: — Får jag behålla denna? Se, den är icke så frisk, som de andrax Sir, sade Helena, rodnande, i det hon slog red ögon n, ,jag står i så stor förbindelse til er, att det vore mig en glidje, om en cbetyd lig blomma kunde göra er något nöje. ) Se Aftonbl. MI 1—21.