Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 1

mig vara blott en ung gosse; men jag är äldre, in jag ser ut för. Jag är säker på, att jag är ildre, än ni. Låt mig höra, Mm är sjutton ir, förmodar jag ? Helena, allt mer och mer lugnad, nickade skämtsamt sitt bifall. Och jag är snart tjuguett. Ja, ni må väl mdra — men så är det. För en timma sen tyckte jag mig vara blott en gosse; men hälan efter skall jag aldrig tycka sån Ater uppstod en lång paus; innan den blef ufbruten, hade de hunnit fram till det ställe, ler Helena hade förlorat sin fölieslagerska ur sigte. Åbh, bevara oss! utropade en röst, gäll som en trumpet, ehuru icke med silfverklang, — ;der ha vi dig då ändtligen,) — och mrs. Mivers, med man och paraply, båda lyckligen och väl återtagna, gjorde front framör dem. Åh, hvilken ångest jag varit uti! och nu kommer du så der lugn, som om ingenting förefallit — som om inte paraplyn mistat sitt elfenbenshandtag — det är ju oerhördt. Herre Gud, hvad vi ha sträfvat! Men hvem är dn här unge herrn, om jag får fråga? Helena framhviskade en undvikanda förklaring, den mrs. Mivers icke tycktes upptaga fullt så nådigt, som Percival, stackars goss2, hade rätt att vänta. Hon stirrade honom rakt i ansigtet och skakade misstänksamt på hufvudet, då hon märkte, att han blef litet förlägen öfver denna granskning. Derpå tog hon Helena för säkerhet skull under armen och vandrade tillbaka till Haymarket, sedan hon yttrat till Percival: — Mycket förbunden, och god natt! Jag har ett långt stycke väg att gå med denna: unga dam, och det första, vi kunna göra, är att packa oss hem det fortaste, som ske kan, och få oss en uppriskande kopp te — det är min mening, sir. Förlåt! Sålunda helt kort afspisad, blickade den stac