Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 1

pEn obetydlig blomma! Ni vet icke, hvilket värde den har för mig! Percival salte rosen vördnadsfullt vid sitt bröst, och de två unga återvände långsamt, nästan ogerna, genom det gamla slottets borggård ut på gatan. vÄr det der fruntimret slägt till er? frågade P reival, mod blicken vänd åt annat båll och fruktande för svaret: — Icke er mor, vill jag tro? Ack, nej! — jag har ingen moder! Förlåt mig! sade Percival, ty tonen i Ielenas röst tillkännaga, att han råkat vidröra källan till on familjsorg. -Och, tillade han, med en känsla af svartsjuka, som han knappt kunde hindra sig ifrån att ultrycka i tonen af sin röst, den herrn, som talade med er under kolonnaden? — jag har sett honom förr, men hvar kan jag ej erinra mig. Ni har sannerligen kommit mig att glömma allting annat, utom er sjelf. Är han slägt till er? Han är min kusin. -Kusin! upprepade Percival, litet mulen; och åter uppstod en tystnad. Jag vet icke hur det kommer sig,, sade Percival slutligen, ganska allvarsamt, liksom mycket brydd af någon oförklarlig gåta, — men jag tycker, att det är, som Om jag varit bekant med er hela min lifstid. Jag har aldrig erfarit en sådan känsla för någon annan Det låg någenting så innerligt oskyldigt igossens allvarsamma, undrande ton, då han sade dessa ord, att ett ofrivilligt leende brast ut bland de många groparna kring Hel nas förtjusande läppar. Kanske kände dea lilla förtrollerskan för första gången någon liten böjels för koketteri. Percival märkte, vid en sidoblick, detta leende och sade, i det han upplyfte sitt hufvud och strök tillbaka sina agatfärgade lockar: — Jag slår vad, att ni skrattar åt mig och tror