Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 2

i verlden var jag en vildbasare, men ni har; gjort mig tam — det har ni, mrs. M. i Derpå nedsjönk hakan åter i ybterhalsduken, och den klena rösten dog bort i en sakta suck. Den bastanta daraen kastade ena vänlig blick på sin äkta hälft, och upptog sedan åter samtalet med följande uppmuntrande ord, bvartill Ardwortb, hal t curmulen, halft småleende, lyssnader: Ja, ingenting förmår bättre att tygla en karl, ön en äkta hustru, det lår ni nog sjelf se en vacker dag. Men tiden är ännu icke inne för er att träda fram till altaret; derföre kan ni väl bjuda Helen armea och följa med oss. aJa, gör det, sade Helena, med lju, sme kande röst. Ardworlh böjde ned silt strä:va, allvarsamma ansigte till Helenas, och ett synbart ultryck af nöje mildrade dess tankfulla drag. Jag kan ej säga nej åt era, svarade: han, men tystnade åter och rynkade pannan. Åhp, tillade han, jag pratade i vädret; men hvem skulle icke ni göra yr i hufvudet? Jag miste säga mnej, ty jag är nu på väg till mitt trälarbete. Lt par år härefter, när :ag har tid att vara lycklig, bed mig då om hvad som helst, så skall ni få se, OM jag är en sidan björn, ni nu tar mig för.p Nån, sade mrs. Mivers otåligt, vill ni komma eller inte? Stå inte så der och mena. Mrs. Mivers, svarade Ardworth, med en viss skämtsam illparighet, jag är öfvertygad, att ni skulle bli mycket ond på er mans bodbetjenter, om de på det sättet tilltalade era kunder. I fall någon stackars besökande — något fruntimmer, som komme för att köpa ett par alnar irländskt lärt -— blefve, liksom jag, helt oförmodadt förblindad af någon lyxartikel, som hon aldrig förut sett och ifrigt önskade att äga, t. ex. en gr nn spetsvoile, eller