Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 2

en förtjusande kaschmirsschal, eller nigot ne nat, som fruntimmer mycket tycka om, och er bodbet ent, medan hon stode der och vigde mellan klokheten och frestelsen, utropade: Stå inte så der och mena — hvad skulle ni söga om det? Sliddersladder! sade mrs. Mivers. Ackt i olikhet med er inbillade kund — jag hoppas så åtmin tone, för er penninglådos skull — låter jag klokheten fi öfverhand hos mig: så framt icker, tillade Ardworth, obeslutsamt och med en blick på Helena — så framt icke ni önskar mitt sällskap till bättre beskydd och — 7 Bältre beskydd!s utropade mrs. Mivers i en ton af harm och öfverraskning, samt skakade sin fruktansvärda paraply, liksom inte jag vore tillräcklig att med tillbjelp af den här pjesen beskydda ett dussin sådana der. Jag må säga! beskydd! John har rätt, mrs. M.; man måste sköta sina göromål, sade m:r Mivers. Låt ocs gå på — vi stinga vägen, och de der sysslolösa pojkgloparne lyssna på oss och glinax Glna! utropade hans fromma husära; jag skulle just vilja se den, som understår sig att glinan; hon kastade dervid en trotsig blick omkring sig. Sedan hon sålunda tillfredsställt sin harm, beredde hon sig att, såsom hon tvifvelsutan alltid gjorde, åtlyda sin herre och man. Hastigt, med en van manöver, snodde hon omkring m:r Mivers, höll framför honom spetsen af paraplyn, och banade sig sålunda väg genom hopen, likt de gamla Britannernes lievagnar, samt försvann snart 1 trängseln, ehuru man kunde gissa sig till, hvar hennes väg gick fram, af en fin fåra, der en egen böljande rörelse förmärktes i den allmänna strömmen, åtföljd af ett småningom på afstånd bortdöende sor! af ovrelt eller beklagelser.