St. John! Hvad! Vernon St. Johns son? — Jan Han ser ej så bra ut, som bans fader gjorde. Våra ungherrar nu för tiden ha en ton — ett något — en brist på sjeltbeherrskning, eller huru ? Mycket rätt. Saken är den, att Percival var ämnad för flottan, och tjenstgjorde äfven som midsh pman ett år eller så. Han var di: för tiden en yngre son: den tredje i ordningen,. vill jag minnas. De begge äldre dogo, och Master Percival fick ärtva egendomen. Jag tror icke, att han är myndig än. Myndig! han ser ej ut a!t vara sjutton årl!) Ah, hn är allt äldre. Jag kommer ihåg honom, då han ännu gick i kolt pä Laughton. En vacker egendom! Jaså; det är icke underligt då, att de der junkrarne äro så artiga mot honom. Det här vinet är bara skräp! allting är så dåligt på den här fördömda klubben; men det är ju naturligt, när en hop pojkar släppas in. Sådant är nog att förstöra hvilken klubb som helst. De känna icke ens skillnad på Larose och Laffitte. Uppassare! Imedlertid var samtalet vid bordet, der Percival St. John satt, lifligt, muntert och omvexlande; ämnena vero de vanliga för unga Jättingar: hästar, hets-jagter, operadansöser, dagens skönheter och godlynt raljeri med hvarandra. Under allt detta pladder visade sig hos Percival St. John en viss friskhet, som antydde, alt lifvet ännu för honom hade allt nyhetens behag, Han var mera hemmastadd i fråga om hästar och jagt, än om operadansöser, skönheter och stadens sqvallerkrönika. De sednare ämnena tycktes icke intressera, utan tvärtom bosvira honom. Blyg och sedig som en ung flicka, rodnade han eller vände sig bort, när hans mer härdade vänner skröto öfver hemliga miten och kärleksaffärer. Han var liflig, glad och manlig nog, så ofta manlighet verkligen fordrades; men hans öppna, intagande sätt doftade ännu afoskuldens jungfruliga blomma Ota hände, att en nöjets äkta dyrkare, af aktning för denna finkönstghet, tvärstannade midt i sig