Aftonbladet – 26 januari 1847, sida 1

krona i den väldiga kyrka, der minnesvårdarne öfver de döda så vältaligt predika mot all jordisk fåfänglighet. Rundt omkring hvilade stoftet al eröfrare och statsmän, af de visa hufvuden och starka armar, som hade hållit vakt kring hädangångna konungars troner, och den närvarande tidens store män voro nu samlade der, för att hylla den monark, åt hvilken generationers tapperhet och frihet hade öfverlåtil ett rike, hvarinom solen aldrig går ned. I Westminster Abbey Var en otalig folkmassa församlad, som, föga tänkande på det förflutna, föga bekymrande sig om framtiden, nyfiket gapade på den ståt, hvilken förekommer blott en gång i den afdelning af historien, en konungs hgstid bildar. Samlingen var lysande och art. Läktarne gnistrade af juvelerna, som smyckade de damer, hvilka ännu upprätthöllo det pris för ädelt majestät i växt och ansiglsu tryck, som från de aflägsnaste t:der tillbaka alitid blifvit den ärorika engelska stammen tilerkändt. Nedanför, i mantlar och kronor, stodo män, hvilka både i rådkammaren och på slagfältet hedrat sina förfäder. Konungens bröder utmärkte sig framför alla andra genom hög värdighet i min och hållning; men ännu mer var allmänna uppmärksamheten fästad på den gamle hjekens vid Waterloo örnfysionomi och den majestätiska pannan hos den stolie statsman, som, — under det att den siste af Bourbönerna, hvilken slaget vid Waterloo återflyttal till Tuilerierna, hade lemnat kronan och purpurn ät ett med konom befryndadt, men för hans familj så olycksbringande hus, — ledde folket genom en stormig och vådlig öfvergångsperiod till en. revolution utan bicd och en ny konstitution. Rad efter rad, på den för dem utsedda plat sen, sutto ledamöterno af underhuset och pra tade -högt sies emeilan, så att de öfverröstad ceremonien; De hetänkte, att den nye monar