— — AL —— — — åt hatten och sade: om förlåtels2, jag har nys varit hemma hos herr pastorn, för att lemn: ett bref. Prestmannens brefvexling var obetydlig och sparsam, oaktadt han hade så många aflägse boende barn; ty ännu för några få år sedar voro bref en dyr lyx för personer med små inkomster, och derföre väckte icke hos honom den unge brefbäraren, som gick med posten emellan närmaste stad och byn, den förtrytelse öfver en timmes eller kanske längre tids dröjsmål, utöfver rätta tiden, som skulle uppståt! hos en person, till hvilken hvarje post medförde bref. Han tog brefvet från gossen och betalade det med en suck, när han såg cn obekant stil, kanske af någon ännu fattigare prest, än han sjelf. Här var likväl icke stället att läsa bref, utan han stack det i fickan, tilldess Helena, som hade gifvit akt på hans ansigte, för alt se, när han skulle ledsna vid skådespealet, vänligt föreslog, att de skulle återvända hem. Nir de hunno till en stätta på halfva vägen, kom mr. Fielden ihåg sitt bref, upp!og det ur fickan och satte glasögonen på näsan. Helena böjde sig ned, för att plocka violblommor; pastorn satte sig på stättan. När han ånyo tittade på utanskriften, började han dunkelt erinra sig stilen, den han förut icke känt igen. Denna säkra, raska stil, fin som ett fruntimmers, men tydlig och jemn som en mans, var för egen att kunna glömmas. Vid detta igenkännande uppgaf han ett kort utrop af förundran och bröt hastigt sigillet. Innehbållet lydde som följer: Bäste Sir! Så många år hafva förflutit, sedan något meddelande ägde rum oss emellan, att namnet Lucretia Dalibard säkert är mera främmande för er, än Lucretia Clavering. Jag har nyligen återkommit till England, efter ett långvarigt vistande utomlands. Af min saliga systers testamente finner jag, att hon åt mig och er anförtrott vården om sin enda efterlemnad: dotter. Jag längtar att med er få dela denna dyra pligt. Jag är ensam i verlden — ständigt lidande — besvärad af en lamhet, som till en