LUCRETIA 4 AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) SEDNARE DELEN. j Prolog. Århundradet har skridit framåt: öfversvämningens störtflod har gifvit vika för ebben; de gamla råmärkena äro återställda; de dynastier, dem Napoleons vilja skapade, äro krossade till stoft; plogen har gått öfver Waterloofältet; höst efter höst hafva skördar smyckat denna graf för ett kejsaredöme. Öfver verldsskiftenås omätliga ocean skåde vi tillbaka på den ensamma fåra, vår lilla farkost plöjt. Liksom en stjerna sänder sina strålar åt alla håll af den omätliga rymden, fastän för hvarje öga blotten enda bruten linie tyckes utgå derifrån, s så sprides ljuset, när vårt minne vänder sig mot det förflutna, icke öfver hela ytan af den rymd, der nationer hafva kämpat och stater gått under, utan det faller i en fin stråle och begränsadt på vår enstaka nana: vi lute ocs öfver kanten af den lilla farkost, i hvilken vi färdas, och se gnistorna återsp glade blott i de vågor, den klyfver. På terrassen vid Laughlon vandrar nu blou en person med långsamma steg. Bruden smyger sig icke längre intill brudgummens arm. Det innu samma blida ansigte, fastän blekt och aftärdt; men den qvinliga kärlekens rodnad har för alltid flyktat derifrån. Charles Vernon — vi nämne honom ännu vid det namn, hvarunder han är oss bäst bekant — hvilar i familjen St. Johns grifthvalf. Han hade lefvat längre, än han sjelf väntat och hans läkare boppats, glad och lycklig, under lugna sysselsättningar och oskyldiga tids) Se Aftonbl. MF 1—18,