SOS vittnar om det lättsinne, som följer af tanklöshet; den. kommer snmarare från tankens djup: less musik liksom utgår ifrån djupet af ett haf. Se, när hon tystnar och lyss, med ingret till hälften lyft emot läppen, då h-nnes öra, bland fåglarnes sorglösa jubel, urskiljer de ljupare, mer uthålliga tonerna af en näktergal som sjunger om dagen — (hvilket han stundom, fastän sällan, gör — kanske för det han saknar sin maka — eller kanske emedan han från sin löfsal ser någon fiende till sitt slägte smygande nalkas); — se, när Bon lyssnar Till dessa klagansle, låga drillar, huru hastigt småeendet bortdör och en mild och tankfull skugga smyger sig öfver hennes panna. Det är blott len hemlighetsfulla sympat:en med naturen. om framkallar d tta småleende, denna skugga. detta littrörda hjerta bor skaldens fina känla. Det är nervernas utomordentliga känsligret, som ger lif och glädtghet åt denna natur: let är almosferens klarhet, som gör strålen från rennes öga varm och eterisk. Är då pastorns hydda Helena Mainwcrings ungdoms ristad? Ifar döden bortröfvat hennes naturliga beskyddare? Har grafven redan f. mnat de gestalter, vi på samma ställe sågo så rika på ungdom och ungdomsmod. Redan! — huru få äro icke de. som uppnå lika hög ilder med psaltarens skald. Tjugusju iår äro sedan less förflutna: huru ofta hafva icke under d:nna id de mörka portarne blifvit öppnade, så för inga, som gamla! William Mainwaring dog först, nedtryckt af sorg och blygsel: fläcken på hans namn hade likt kräftan uppfräåt hans bjerta. Susanna, som alltid varit sjuklig, hade, medan han lefde, genom kärlekens och viljans starka kraft stretat sig fram; hon ville icke dö. ty hvem skulle då trösta honom? Men, när hon dog, då sveko h-nne krafterna. Hon tynade bort i tre år, till dess förlossningsstunden ändtligen kom, och då buro hennes läppar, för