mera flitigt vid sin pulpet; fastin icke alldeles bortglömdt, uttalas icke mera hans namn, Där det någon gång nämnes, med tacksamhet och loford. Någonting häftar vid namnet — ett någonting, som fördunklir och fläckar — icke bevisadt, icke med visshet köndt, men miss. tänkt och tvetydigt. Mon skakar på hufvudet; man hviskar. Imedlertid bor prokuratorn nu uti det solida röda huset i ändan af staden. I prestgården har tiden, den gamla licbäraren, icke varit sysslolös: Pastorn sitter ännu, fördjupad i sina grekiska texter, i sitt förmak, föga förändrad, utom att håret grånat och att några fåror i nans vänliga anlete förtälja Om sorger öch år; men barnen springa ej längre, glada och rosenkindade, genom de prasslande spalicrerna. Dessa barn, nu allvarsamma män eller stadiga matronor, hafva alla intagit sina platser i verlden, utom en, den döden tagit på sin lott och som derföre är den mest älskade af alla. Ungarne hafva flugit ur boet och söka nu, i sin ordning, under orolig flygt, här och der föda åt sina egna ungar. Men det är icke frånvaron af barnens glada röster och rosiga kinder, som förorsakar den kännbaraste saknaden i hemmet; ty de af naturen betingade öfvergångarne från barndom till mannaålder och från mannsålder till vår hädanfärd, ske småningom, och man har tid att bereda sig på dem. Hvad som mest saknas är denna hemmets lifgifvande ande, som höll allting i ordning och måste smekas, om man ville ha förlåtelse, för det en stol blifvit rubbad från sin plats — denna försyn i smått, denna starka keda af de finaste länkar, denna för mannen så kära, outtröttliga verksamhet, lika kär, antingen den var nöjd eller klagade; denna verksammö anda, som icke har något eget jag, deriliknande skalden; denna anda, som, fastän dess sys selsättning är den mest prosaiska, ingjuter si sjelf i andra, med rättighet att vara ond och