fördrif. Hans hus hade blifvit välsignadt med tre söner, hvilka sörjde vid hans graf; men de två äldste voro svaga och sjukliga; de öfverlefde honom ej lärge och dogo, den ene ett par månader efter den andre. Den tredje tycktes vara skapad af annat stoft och hafva annan kroppsförfattning, än hans bröder. Han blef arfvinge till Laughtons gamla arfvegods, och det syntes som om han skulle komma att länge besitta det. Det är Vernons enka, som nu ensam vandrar på den ståtliga terassen, ännu sorgsen, ty hon älskade ömt sin ungdoms utvalde och hon saknar ännu sina i grafven nedstigna barn: från den dag, då Vernon dog, bar hon sorgen i djupet af sitt hjerta, och de sorger, som derelter kommo, bröto ännu mera det redan brickta röret; — ännu djupt bedröfvad, bar hon dock sitt öda med undergivenhet för Försynens vilja. En son återstår; hon är ännu fästad vid jorden genom moderskärlekens oroliga förhoppningar och heliga farhågor. Fastän denne son är långt boria och under skämt eller allvar, under nöjen eller mödor, går sitt öde såsom menniska till mötes, är hon mindre ensam på sin ensliga stig, än det synes. När följes icke modren al sonens bild? Fastän hon lefver skild ifrån verlden, och dess glädje ej mera lockar henne, äro dock hennes tankar fästade dervid. På detta afstind låter verldens sorl för henne som musik. I inbillningen blandar hon sig ännu med hopen och följer en, som i hennes ögor öfverträffar alla andra. Ehuru bon aldrig v rit stolt öfver sig sjelf, är hon det nu öfver er annan, och moderskärlekens sköna villa gö! ynglingens små triumfer till lysande trofeer. 1, den gammalmodiga småstaden fortgå affi rerna oafbrutet; ännu strömmar folk ut och ir genom bankens dörrar, på bufvuddagen i vec kan; men namnen öfver porten äro till en de förändede. Den yngre delägaren arbetar e