Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 2

Men hastigt, och liksom tviflade hon på sig sjelf, lade hon manuskriptet tillbaka, läste pulpeten och återvände till Gabriel. Ni har funnit papperet, som ni sökte?, frågade han. Jan Hvad ni gör, så gör snart; han skall snart upptäcka sin förlust Jag skall skynda. Del är mig han skall misstänkan, sade Gabriel, orolig vid denna tanke. Nej, för min skul!, tig icke papperet, förrän jag rest. Frukta ingenting; han skall ej göra er någonting illa, så länge jag är här. Jag skall ligga papperet tillbaka di, sade Lucretia etergifvet. Du har anspråk på alt jag först tänker på dig. — Derpå gick hon tillbaka, och Gabriel — kanske af misstänksamhet — smög efter henne. Då hon lade dokumentet tillbaka, pekade hon på manuskriptet, som så hade frestat henne. — Jag har sett det förutn, sade hon; — o, hur jag längtat efter det! Om någonting skulle hända honom, så gör jag anspråk på detta, såsom min lagliga t.llhörighet. Deras händer mötes, då hon sade detta, och tryckte hvarandra krampaktigt; Eucretia läste åter igen pulpeten; då hon kommit ut i andra rummet, vacklade hon bort till en stol. Hennes starka nerver gåfvo för ett ögonblick vika; hon kl.gade icke, men på blekheten i hennes ansigte s.g Gabriel, att hon var sanslös, sanslös för en minut eller så — icke längre. Men, då hon återkom till medvetande, tycktes det på hennes knutna hand, hennes trotsiga panna och den på en gång förtviflade och förskräckta blicken, som om hon smarare vaknat från nigon faslig dröm om strid och våld, än från cn vanlig svimning. Ja! häd:nefter att sova, vore att hvila bredvid en orm -— alt andas, var att lyssna till den nedrvllande lavinen. — Du, som så lällsinnigt lekt med förräderiet, skåda nu i ögonen den hemska ledsagare, du skaffat dig; du, husgudarnes rönkfalla vanhelgerska, läs nu på den svarta kunskapens sista sida, hvad hemmets härd är dem förutan! Gabriel kände sig sällsamt rörd, då han sig dennaStölta. anclioa färtviflan. — Naturen2 in