Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 1

er nu. Släpp mig, så skall jag svara — ni qväfver mig Mannen lättade på handen, och Frabriel sade genast: — min mor omkom på schavotten under skräckregeringen; jag är lör Burbonerna. Jag tyckte, att jag hörde ord, som tydde på deltagande för stackars G orge, len tappre Chouanen. Jag följde er; ty jag trodde, att jag träffat vänner. Mannen log, i det han fäste sin stadiga blick på dn skägglösa gossen: — stackars båarn, sado han saktmodigt, jag tror dg — ursäkta mig — men följ oss icke vidare — vi äro farliga! Han vinkade med handen, och gick åter bort till sin kamrat. Gubriel upphörde ogerna. med förföljelsen och återvände hem. Det dröjde en god stund, innan han nådde sin fars hus, y han hade ströfvat omkring i ett okändt qvarer af staden, och nödgades ofta fråga sig för om vägen. Slutligen kom han hem, och gick ippför trappan till det lilla rum, der Lucretia: vanligtvis uppehöll sig, och hvilket genom en smal korridor var afskildt ifrån hennes och Dalibards sängkammare. Styfmodern salt med: hufvudet Jlutadt i handen vid ett fönster, så försänkt i sina dystra tankar, bvilka öfver henns hårda ansigte, kastade en mörk skugga, djup och högtidlig, såsom förtviflan sjelf, att hon icke märkte gossens inträde, förr än denne lade sin arm kring hennes hals, då hon helt skrämd for upp. Var det blott du?) sade hon med ett tvunset leende; du ser, att mina nerver icke äro så starka nu, som förr. Ni är orolig, belle mere; har han bedröfvat er? Han — Dalibard — nej; vi talade i morse blott om affirer.n Affirer! — det vill säga penningar? Det är sannt,, sade Lucretia, penningar äro grundvalen för affirerna. Oaktadt sin nya indrägtiga syssla, behöfver din far något penningar just för ögonblicket — förmåner skola köpas — tillfälle till spekulationer har yppat sig, och —N