Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Gabriel hade tillförene njutit af den tankan alt i farans stund få mäta sig med Dalibard; denna stund var nu kommen, och han kände sin vanmakt. Alt trotsa fadren och vägra att lemna Frankrike! derför bäfvade till och med hans bekymmerslösa djerfhet tillbaka, ty han motsåg deraf sin oundvikliga undergång. Men alt resa — att blifva bedragen och eländigt uppoffras; alt, sedan han så länge varit van vid. nöjen och förlustelser, vända tillbaka till försakelser och arbete, detta stred alltför mycket emot hans fåfänga och sinlighet. Och Lucretial — den enda varelse, som tycktes hysa en känsla af ömhet för honom! — ty, oaktadt all sin ohyggliga egoism, bibehöll han dock en viss tacksamhet emot henne! — sjeHva egoismen understödde dessutom denna orimliga tillgifvenhet, ty han insåg, alt, när Lucretia var borta, han icke mera skulle hafva någon fast fot i sin fars hus — att hennes efterträderskas hem aldrig skull blifva hans. Under det han sålunda gick och ängslades, lyfte han upp sin blick och blef då varse Dalibards vagn, som körde till Tuilerierna. Han kunde då i Wyggbet återvända hem och träffa Lucretia allena. Med ens fattade han silt beslut och vände tillbaka. I samma ögonblick varseblef han en man, stående vid ett gathörn, och hvars ögon med ett omisskänneligt uttryck al hat och hämd följde Dalibards vagn; mn knappt hann Gabriel gifva akt på hacs ansigte, förrän mannen hastigt såg sig om, ilade bort och förlorade sig bland hvimlet. Detta ansigte var icke helt och hållet främmande för Gabriel. Han hade sett det förr, då, som nu, hastigt och förstulet. En gång, då han vid skymningstiden återvände bem, hade I 5e Aftonbl. M 1—17,