Aftonbladet – 22 januari 1847, sida 2

Urståndiga elegans; blomstierterrassen, böckerna och musikalierna, allt vittnar om, bildad smak, icke om tomt prål — allt röjer den välgöronde sammansmältning af stånden, som egde rum, innan ännu den råa och obildade rikedomen, förvärfvad genom väfstolar och lyckliga spekulationer, framträdde att föa alliid åtskilja gentlemannenr: från parvenyen.. Våren ler öfver Paris, öfver Notre Dames spiror, öfves Tuilleriernas hvimlande alleer, öfver tusinde sinom lusende brådskande, glada, äflande, sorglösa varelser — det nya Frankrikes barn, bundna vid en. enda mans öde, ärans och blodbadens barn — -hvilkas blod den roftystna ulfven och gamen vädra på långt Håll! Samnaansvärjningen emet första konsuln hade blifvit upptäckt och tillintetgjord. Pichegru silter i fängelse, George Cadoudal väntar sin dom, hertigen af Enghieu hvilar i sin blodiga gra; kejsarkronan, redan (ärdig, väntar den store krigarens hufsved, och den store krigarems handtlangare sola sig i sin lyckas middagshöjd. Olivier Balibard innehar en hög och vinstgifvande befattning: hans framgång tillskrifves hans talarger och hans åsigter. Hans inblandriing i upptäckten af sammansväjningen är en hemlighet för publiken. Den är känd endast a! dem, som icke vilja göra den Ibekant. De gamla rummen äro bibehillna; men de äro icke längre otreftiga, tråkiga, obeqväma och ödsliga. De äro prydda med granna draperier, speglar och fi sgyllningar ; madame Dal:bard har sina soircer, och monsieur BDalibard redan skaror a! klienter. I den gigantiska koncentrering af egoism, hvilken under Napoleon kol!ades staten, hade Dalibard funnit sin rätta plate. Han har bidragit ati öka enhetens makt, och siffran vinner i valör allt e:ter dess plats i summin. Jean Bellanger är icke mer. Han dog, icke plötsligt, likväl af en hastig attack till följd al nerysy aghet; hans många planer, sade mar, hade uttömt hans lifskrafter. Men Dalibards ställ ning, ehuru förmånlig, är Ikväl ej sådan man skulle väntat sig, utt en arfagards efter Jen