Det är marknad i en stad, belägen i något af Englands medlersta distrikter. Här antar industrien sin trefligaste och lifligaste form. Man ser här ej den stackars arbetaren i hufvudstaden — kapitalistens slaf — och offer för den stora klass-afsöndraren — civilisationen. Der vandrar farmens välfödda innehafvare; der den rödblommige bonddrängen med sitt säilskap; der sitter tåligt mjölnaren med sina mjölickar; i stånden pråla de anspråkslö-a kramaror, som utgöra hyddans och farmens öfverflödsartiklar. Trängseln af menniskor, smällandet med piskor, det dofva bullret af vagnar och kärror, som dela hopen, hvarhelst de rulla fram, fikreaturens råmande och fårens bräkande, — alla dessa olika ljud förkunna rörelse och Lf, blandadt med dessa landtliga associationer, som karakterisera handeln i sin linda, då föreningslänken emellan torget och firmen var synlig och direkt. Till ett stort hus, i midten af detta rörliga, böljande lif, syntes folket, hop efter hop, strömma fram. Den stora porten, som lätt svänger sig på sina gångjern, de gyllene bokstäverna, som glittra deruppöfver fönstren, hvilkas luckor äro på utsidan jernbeslagna och med naglar försedda, allt tillkännagifver, att detta hus är stadens bank. Träd in med den der hemI mansbrukaren, hvars trinda ansigte, med sin I bondblyga förlägenhet, tolkar hans ärende, — han har kommit, icke för att sätta in, utan för jatt låna. Hvad gör det? Kriget bryter u! på nytt; då får man höga priser, och pappersmynt och kredit. Bonde så god, man skal icke gifva dig afslag. Han klår sig bakom örat, stryker på foten, som han kallar det, då skrifvaren lutar sig öfver pulpeten, och begär att få tala med Harr Mawnering sjelp. Skrit var.n visar honom till den nya yngre kompanjonen, som till firman medfört 40,000 punc och ett godt hufvud. Landtmannens stora stöflor knarra tungt, då han klifver bort till der anvista personen. Jag sade ju det, ärlige dan neman; du kommer tillbaka med ett småleende på ditt bruna ansigte, och din hand;so var i stånd att fälla en oxe, knäpper till den