tecken varit olycksbådande; men den nya lagen var bestämd, och massan af Bellangers egen-; dom kunde icke afhändas hans närmaste slägting. Och var icke Dalibard den närmaste? Dessa förhoppningar och spekulationer förmådde dock icke helt och hållet upptaga Dalibards oroliga, kraitfulla, om ock missledda: förstånd. Tåligt och slugt fullföljde han sitt förnämsta politiska. syftemål — upptäckandet: af den fruktansvärda och invecklade samman-: svärjning emot förste konsuln, hvilken slulades med Pichegrus, hertigens af Enghien, och La Vendåes vilseledda, men lysande hjeltes, Gorge Cadoudals, tragiska död. Midt ibland dessa mörka planer till vinnande af rikedom och potisk betydenhet, lemne vi för en stund Olivier Dalibards hemska, svarta själ. Tiden har skridit framåt, och våren andas öfver jorden; sädeskornen, som legat gömda i dess sköte, skjuta upp och blomma; men menniskans bröst har ingen känning a! årstidernas vexling. Vinter och sommar, höst och vår, beständigt utså hennes tankar gerningarnes säde; och dag efter dag bergar ödet in sina skördar. Glädjsklockorna ljuda klara i Laughtonslundar — en arfvinge är född till St. Johns gamla namn och vackra egendom! Och, såsom vanligt. är det närvarande slägtet redo att muntert välkomna det slägte, som skall efterträda och ersätta det — som skall sänka det ned i grafven och frånrycka det verldens kära gods och guld. Klockringningen för den nyfödde är ett varningsljud, en. erinran om begrafningsklockan; den väcker matken i jorden, och hvarje framskridande år, som barnet vexer till och blomstrar, förer föräldrarne närmare till likmatkarnes fest. Dock, hvem kan förutsäga, att barnet skall blifva arfvinsen? — hvem kan försäkra, att döden icke s: ter jemte amman vid vaggan? Kan väl modershanden mäta Parcens tråd, ell:r fadersögat genom det töcken, som böljer morgondagen, upptäcka en skyrat af den obarmhertiga saxen?