Aftonbladet – 22 januari 1847, sida 1

hvardera var ifrig för sin sak, så hade ile föga tänkt på blodsbandet, ehuru de voro goda vänner och respekterade hvarandra för den samvetsgrannhet, hvarmed de afhållit sig ifrån deltagande i den tidens blodiga grymheter. Som Bellanger icke var mycket äldre än Dalibard, och som den förre nyligen, år 4794, gift sig, och förmodades snart fi en familj — som hans förmögenhet vid den tiden, ehuru i stigande, likväl icke var konsoliderad, och som tvenne närmare anförvandter, ett par kraftfulla, lofvande brorsöner, stodo mellan dem, hade Dalibard då icke gjort sg räkning på något arf efter sin slägting. Vid. hans återkomst voro omstindigheterna betydligt förändrade. B-langer bade varit gift flera år, utan att hafva erhållit någon bröstarfvinge. Brorsönerna hade blifvit konskriberade och omkommit i Egypten. Dalibard var obestridligen hans närmaste slägting. För girigheten och en veridslig ärelystnad var onekligen den utsigt, som nu öppnade sig för Olivier Dalibards ögon, ganska förbländande. Leverantörens lysande lefnadssätt, töflande med en fermter-generals i fordna dagar, de kolossala kapitaler, som han använde på sina spekulationer, dem han varierade med en skarpsinnighet, som erfarenheten gort i högsta grad praktisk och grundlig, stegrade till en feberaktig hetsighet den inbillningskraftens och förståndets sjukliga oro, som karakteriserade Dalibard. Ty denna oro tycktes drifva hans natur till laster, hvilka eljest icke tillhörde densamma. Dalibard kände icke det slags girighet, som tillhör gnidaren eller slösaren. 1 hans ungdom voro hans bokförråd och de enkla behof, en studerande vanligtvis har, fullkomligen lämpade efter hans tillgångar, och hans regelmessiga, ordentliga vanor samt en mekanisk beräkning, hvilken beledsagade alla hans handlingar, från den största till den minsta, skyd