Aftonbladet – 22 januari 1847, sida 1

RQ -— mm —— --x ?22Å LA dade honom äfven under hans största fattig dom, från nöd och brott. Icke heller var han af naturen fåfing och fallen för prål. Hans filosofi snarare afskydde än älskade det yttre skenet. Men sedan stämplingar och ränker börjat utgöra hans enda nöje, hans lif, så hade en man, sådan som han, sluten inom sig sjelf och utan alla ädla syften, föga annat att stämpla och intrigera för, än ernåendet af verldslig upphöjelse. Häruti liknade Dalibard en person, som blifvit berusad af spelyran, och hvilken hvarken åtrår eller högt skattar sjelfva vinsten, men likväl ville våga. om det vore sjelfva Lifvet, för densamma. Det var en galenskap, lik den, som hade bemästrat sig en viss rik ädling i vårt land, hvilken, fastän han ägde större förmögenhet, än han kunde förstöra, der välspelning kommer i fråga, att den allena kunnat försäkra hans lycka — likväl var så road af att spela falskt, att ingenting kunde afhålla honom derifrån. Ingen fara, ingen varning förmådde hejda honom — han måste spela falskt — böjelsen dertill blef lika oemotståndlig, som det grekiska ödet. Att utsigten till ett så stort arf skulle förblända Lucretia och Gabriel, var ännu mera naturligt; ty hos dem anslog denna föreställning, på ett mera direkt och vältaligt, om än icke mera ingripande sätt, deras medfödda bör elser. Gabriel hade alla de laster, hvilka vinningslystnaden venligtvis föder och lifvar. Ett outsläckligt begär efter gods och penningar låg på bottnen af hans hjerta: han ägde det sinliga temperament, som trånar efler alla slags njutningar och finner sitt nöje i allt slags yltre sken och prål. Lucretia, med en sinneshårdhet, som föraktade lyxen, och en viss själshöghet (i fall ett sådant ord kan användas om en så förlorad varelse), som var oförenlig med vinningslystnadens låga svagheter, närde en afgjord och omältlig äregirighet, för hvilken guldet var