Aftonbladet – 21 januari 1847, sida 3

litteratur, denna den menskliga kulturens blorama — denna den bästa filosofi, som undervisar oss med mildhet, gör oss visa med sitt skämt, ger lyftning åt våra passioner och i våra bröst väcker kärlek till menniskoslägtet! Hon tog fram en bok, som syntes henne mindre torr, än de öfriga; ty hon var trött vid sig sjelf. Hon började läsa. Till sin förvåning fann hon den första sida, hon öppnade på, särdeles underhållande, ehuru titeln Yar ingenting mindre, än inbjudande; den lydde: En Läkares i Padua lefnad, i 46:de århundradet. Den förskref sig ifrån den besynnerliga skräcktid i Italien, då ett slags mystisk sjukdom, hvilken uppenbarade sig i tusende olika former, gäckade all medicin och: länge trotsade alla undersökningar — en sjukdom, som förnämligast angrep familjefäder och män, sällan qvinnor. I en stad dogo 700 män; men ingen qvinna! Sjukdomen var — förgiftning. Författaren till boken var en af dem, som först upptäckte verkliga orsaken till denna husliga pest. Han hade varit ordförande i en undersökningskommission. Fasaväckande voro de detaljer, som förekommo i denna bok; anekdoterna och beskrifningarna, den förvånande list, hvarmed ämnet dagligen inympades på offret, det försåtliga sätt, hvarpå de fina substancerna användes, den mångfalldiga olikheten i de osvikliga mordförsöken — här döden hastig som ett åskslag — der långsamt förtärande som tvinsot: — läsningen intresserade, och Lucretia Var ännu inbegripen deruti, nir hon hörda Dalibards röst bakom sig. Ett sällsamt val af en så fager studerande! Enfant, lek icke med sådana vapen! Men är allt detta sant? Sant, fastän blott ett fragment af sanningen, Läkaren var en klen kemist och ännu sämre filosof. Han misstog sig vid sin analys rörande medlen; och, om jag mins rätt, så gnäller han som en: prest ö:ver motiverna;ty inser du ej rätta orsaken till denna farsot? Det var svaghetens saturnalier — ett utbrott af hånande sjelfsvåld emot. styrkan; ännu mer — det var individens kraft i stridemot mängden.,