med han vanligtvis undfignades af madame Bellanger. Du kan taga dina ritsaker med diga, fortfor Dalibard. Den gode monsieur Bellanger har gifvit dig tillåtelse att kopiera hans Poussin.n Hans Poussin! ah, den hänger ju i hans säingkammare ?p Jan, svarade Datibard kort. Gabriel höjde sitt skarpa, klara öga mot fadrens ansigte. Dalibard vände sig bort. — ;Kom! sade han med någon otålighet; gossen tog sin hatt. Nästa ögonblick var Lucretia allena. Allena, i ett engelskt hem, är någonting, som för en bildad qvinna icke medför någon föreställning om en tråkig ensamhet; men allena i detta främmande land — allena i dessa halfmöblerade, ödsliga rum — få böcker, inga musikaliska instrumenter, inga vänner, som under dagens lopp helsade; denna ensamhet var tröttande. Och denna så sjukligt oroliga själl — I de gamla skottska legenderna miste den ande, som tjenar trollkarlen, beständigt hållas sysselsatt; får ban blott ett ögonblicks hvila, så söndersliter han hexmästaren. På samma sätt är det med de sinnen, som äro i behof af ständig eggelse, och som, utan att upplifvas af bjertats tillgivenhet och kärlek, lefva blott i det kalla förståndets värf. Lucretia begrundade Gabriels ord och varning: för att vara säker, måste ni känna alla hans hemligheter eller ock ingen,. Hvilken var den hemlighet, som Dalibard icke meddelat henne? Hon steg upp, smög sakta uppför de kyliga, mörka trapporna, som ledde till den vindskammare, Dalibard nyligen hyrt. Den var läst; hon fann att liset var så litet, att nyckeln kunde bäras på en ring. Hon nedgick åter och inträdde i sin means vanliga kabinett, hvilket gränsade till familiens hvardagsrum. : Alla deras böcker förvarades der; några få verk i metafysiken, särdeles Spinoza -—de stora italienska häfdatecknarnes arbeten — några i statistik, många i fysik och mekan:k, samt ett par biogrefier och memoirer; — men ingen skön