Aftonbladet – 21 januari 1847, sida 3

Jag förstår dig icke. Inte! På den tiden voro männerne verkliga herrar i sina hus: de gite sig med nästan bara barnen, endast de voro rika; de försummade och bedrogo dem; de voro obevekliga, om hustrun begick samma fel och följde mannens exempel. Plötsligen beväpnade sig qvinnan emot tyrannen. Hans lif var i hennes hinder. Den svaga kände intet förbarmande med den starke! Men mannen var då, mer än nu, en ensam kämpe på en öfverfylld arena. Blott den råa styrkan förskaff.de honom utmärkelse vid hoven; blott rikedom skänkte honom rättvisa 1 domsalarna eller säkerhet i silt hem, Plötsligen mirkte den svage, att han kunde träffa sin gigantiske fiendes ömtåliga sida. Den osynliga slungan var i hans hand — han fällde Goliath på afstånd. Plötsligen öfverskåd.de den fattige, förtrampade och förhånade mannen hela skaran af rika anförvandter, hvilka skydde och skämdes för honom — han såg, hvilkas bortgång skulle göra honom till arftagare af herredömen, guld, palatser, makt och anseende! — Liksom en mask i en klädkammare, så åt han sig genom sammet och hermelin, och söndergnagde de hjertan, hvilka klappade i hans väg. Nei! Blott ett vidtomattande förstånd kan begripa dessa brottslingar och inse orsaken till deras brott. Det är någonting stort alt veta med sig sielf, att man är såsom en hel armå — mer än en arm. Hvad tusentals, millioner menniskor, vid Irumpetskall, med flygande fanor och under ärans bantr, söka utföra — att tillintetyöra en fiende — det kan, i kraft af sin blotta vilja, en enda man utritta, utan att hans arsenal består i annat än en droppa, elt korn! En förfärlig entusiasm Igade hos denne utstuderade demon, då han, med högburet hufvud oeh vidgadt bröst, yttr. de dessa ord. Samma eld, som ädla tankar tända i ädla hj-rtan, upplifvade denna försvarare af mensklighetens nedrigaste och svartaste brott. Lucretia ryste; men hennes. mörka inbillningskraft var hän örd; intresse blandade sig i hennes fasa. Tyst! du skrämmer mig, sade hon slutli