Aftonbladet – 21 januari 1847, sida 1

— han har gift sig med ett engelskt fruntimmer af börd och med förnäma konnexioner — han känner väl engelska språket och engelska folket — och just nu, då Förste Konsuln är så angelägen om att erhålla tillförlitlig kännedom om massans tänkesätt bland denna besynnerliga nation, hvars regering han finner sig nödsakad att bekriga, kan han naturligtvis hafva mycket att säga en så skarpsynt observatör, som Olivier Dalibard. ;Hm! sade B—; om han hade ett sådant beskydd, tycker jag, att Robespierres vän skulle bära sitt hufvud litet högre. Imedlertid gick Olivier Delibard genom paatsets trädgårdar och ställde sin väg till Faubourg St. Germin. Ingen f-rändring var synlig hos honom; samma begrundande lugn stämplar de hans sänkta blick och nedlutade panna; samma vårdade enkelhet i klädseln, som hade behagat Robespierres affekterade smak, gaf en viss värdighet åt hans smärta, lutande gestalt. Ingen glädtigare min, inet lättare fotsteg röjde, att den förre landsflyktingen hade återkommit till fäderneslandet, eller förrådde de sangviniska förhoppningarna af ett snille, som såg för sig en ny bana öppnad. Dock voro, eter allt utseende, Dalibards utsigter ljusa och lofvande. Förste Konsuln beann sig nu i det stadium af sin storhet, då han sökte draga till sig alla de talanger, Revolutionen bragt i dagen — förutsatt blott, att de icke notoriskt befläckat sig genom blodsutgjutelse eller stått i alltför nära förbindelse med Jakobinerna. Hans skarpa blick tycktes redan hafva upptäckt Dalibards förmåga och inselt värdet af den skarpsinnghet och menniskokännedom, hvarmedelst denne habile man förstått vinna och bibehålla Robespierres vänskap, utan alt deltaga i hans brolt. Har hade ofta varit innesluten med Bonaparte : hans kabinett; han vår en förklarad gunstling hos Fouche, som, ehuru han vid denna tidpunk