Aftonbladet – 20 januari 1847, sida 1

longen. En aftonmåltid i Finish gjorde fullkomligt tomrum i hans fickor och slutade den råa erfarenhet af lifvet, denna dag bade gifvit honom. I första dagningen smög han sig tillbaka till sin bädd, och, då han lade sig till hvila, tänkte han med längtan och förnöj:lse på Paris, dess glada promenadplats r, dess briljanta butiker och af menniskor hvimlande gator; äfven tänkte han på fadrens lugna visshet om framgång, om den seger, som redan krönt hans illfundiga anslag — en visshet och en seger, som hade väckt gossens vördnad, sporrat honom till täflan och afgjort hans beslut. Också tärkte ban med en viss ömhet på Luceretia, erinrade sig hennes loford och skänker, de många gånger hon medlet för honom hos fadern, ceh fann, att de behöfde hvarandra. Men aldrig, ildrig skulle han för henne yppa den snara, man utlagt för henne vid Guys ek — aldrig, ej ens om han blefve uppretad på sin far!: En instinkt sade honom, att denna förolämpning aldrig kunde förlåtas, och att hädanefter Lucretias öde var sammonlänkadt med hans eget. Äfvenledes tänkt: han på Dalibards varning och hotelse. Men, tillika med fruktan, uppsteg hos honom en sällsam, kittlande lust — att, i nödfall, han, bara barnet, kämpa med en sådsn man! — hans hjerta svällde vid blotta tanken derpå. Andtigen föll han i sömn och drömde, att han såg sin moders afbuggna, bloddrypande huivud bistert blicka på honom — drömde, att han hörde henne säga: — Går du till min afrättsplats, bloft för alt lismande ställa dig in hos min mördare?, Då började liksom en mara alt vånda honom med asor, schavolter, bödlar, grinande pöbelbopar och af dödsångsten förvridna ansigten — allt mörkt, förvirradt, oredigt. Han vaknade, med håret på ända, och nedifrån hörde han, vid solens första morgonstrålar, dea stackars kanariefågelns muntra sång — trill-lil-Jill; trill-trill