Aftonbladet – 19 januari 1847, sida 2

ERE OT EN NA SENT SS RS SEEN ENSE NOEN lathea — sprang tvärs öfver rummet, hvarvid hon så när hade kastat omkull både staflett och målare, samt tog Gabriel med fast hand om axeln. Den skurken!, ropade hon häftigt; den odugliga skurken! Om det vore en snöskata eller en otäck korp, skulle jag ingenting sagt! — men en stackars liten kanariefågell, För tusan! hvad har du för dig, systerson? Hvad är på färde? ropade Tom Varney och kom bort till de stridande. Det var också hög tid, ty Gabriel hade hitit ihop tänderna i sina kattlika käftsr, och med sitt lika fruktansvärda, som enkla vapen högt lyftadt iena handen, den han lösryckt ifrån medellens tag, tycktes han blott hålla sig stilla, för att tänka efler, på hvilken del af den intagande figuren han med kännbaraste eftertryck skulle applicera ändan af det ännu glödande pipskaftet. Hvad som är på färdel, svarade Gabriel vresigt: jo, jag ämnade blott göra ett litet experiment., Ett experiment? inte med min kanariefågel heller, den lilla snälla stackaren, vill jag hoppas! — För alla de eviga gånger hen ansträngt sin strupe, alt säga: sjung och var glad,, när jag icke haft en fyrk i fickan! Det hade kunnat röra en sten att höra det., Men :ag tror mig kunna få den att sjunga mycket bättre, in någonsin — lit mig bara försöka! Jag har hört, att, om man sticker ut ögonen på en kanariefågel, så — Gabriel hann ej sluta meningen; ty både målare och modell uppgåfvo ett utrop af fasa och harm, ett Sådant utrop, som vanligtvis helsar tillkänna