med nymen Galathea. Ämnet hade förut blifvit behandladt af Salvator, hvars snille fann alla sina mest omtyckta elementer i landskapets vilda klippor, fantastiskt vresiga träd och brusande vattenfall — i den förälskade Polyfems obäkl:ga fulhet — i nymfens behag, ljufhet och omedvetnr, behagligt vårdslösa stälining, då hon lätar sina ännu efter badet drypande hårflätor. Målaren hade på en större duk — ty Salvators nåln ng, åtminstone den vi sctt, är en bland le små utkesten al denne store, artistiske skavare af det romantiska och groteska — öfverlyttat miöstarens ämne: men Jandskapet och ällen lade han mindre fästat sig vid, för att koncentrera hela sin konst i nymfens figur. Mälaren var väl endast en medelålders man, men han såg redan gammal ut. Hans hår, eburu Jångt, Var grått och tunt; anggtet pussigt, cn synbar följd af ömåttlighet: handen darrade mycket, fastän, af vana vid alt föra penseln, intet spår deraf syntes s på hans arbete. Nära intill stod en gosse, som med krita behandlade samma ämne, och dervid ådagalade en derf och fri hand. Han utförde sitt utkast till Galathea och Polyfem på vägsen, hvilken endast var bvitlimmad och redan rut betäckt med mångfaldiga utkast af mäst oron eller ärjungarna: karikaturer och halfgudar. vänder och fötter, torser, missfoster och Venu bilder, hvilka råa skapelser, allesamman stympade, kontrasterande oc h blandade om hvarandra, gåfvo en cynisk, gäckande, oordentlig karakter åt denna Konstens helgedom. Man skulle trott sig vara i en anatomisal. Gossens utkast harmonicrade bättr2 med väggarna i ateliern. än mä