LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER.) Emottagandet af detta bref kunde knappt öka den djupa sorg, som hi ade det innersta af Lucretias bjerta; men de: -nintetgjorde hennes för.ök alt med ärelystn: :-us tillhjelp skmgra denna sorg, och skärpte sålunda den hemska förtviflan, hvarmed hon motsåg framtiden. L ksom en insekt i myriejonets försålliga håla, insåg hon, att hon ej kunde arbeia sig uppför sidorna af den grop, i hvilken hon fallit — sanden rasade undan för hvar e steg. Men hennes förtviflan var ej åtföljd af vekhet — molnet upplöste sig ej i regn; — det förblef stående öfver horisonten, och dess svarta vägg upplystes blott af de lågor, det närde i sitt sköle. IHennes redan förut så förbittrade bjerta fick nu ett styng, som gjorde henne till rof för em oOlidlig blygsel, vrede och förödmjukelse. Från det fordna hem, som äfven för framtiden skulle blifvit hennes, och der hon, såsom erkänd arftagerska, smålesnde nedblickat på den ruinerade Vernon, var hon nu, såsom ovärdig och beflic. kad, förvisad al den, som hade utträngt henne. Ehuru Vernon, af omisskännlig grannlagenhet, icke med uttryckliga ord hade nämnt, att han sett brefvet till Mainwaring, röjdes detta likväl på ett indirekt sätt af hans kallsinniga och formliga ton, hvilken, oaktadt hans förbehållsamhet, förrådde det intryck, nämnde bref hade gjort på honom. Det fanns således en man, ) Se Aftonbl. J4 1—143,