Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 1

der hon skulle hålla sig gömd. Men när hon kom in, blef? hon varse m:rs Fielden, som satt i andra ändan af rummet, på så långt astånd, att hon ej kunde höra något. Den godbjert:de qvinnan hade givit eter ör Mainwarings bön och Susannas tysta, bedjande blick, att låta deras möte passera utan vittnen. Hon märkte ej Lucretias närvaro, förr än denna, med tysta, men fasta steg, nalkades henne, lade sin brännheta hand på hennes läppar, och hviskade: — Tyst, lörråd mig icke; hela mitt lifs lycka — Susannas — hans stå på spel! Jag måste höra, hvad som passerar; det ör milt öde, som afgöres. Tyst — jag beraller — ty dertill har jag rätt! Mrs. Fielden blef helt häpen och förskräckt; men, innan hon ens bann att draga andan, hade Lucretia aflägsnat sig irån henne och fattat posto vid den olyckliga dörren. Hon upplyfte ena hörnet af gardinen, som hängde för glasrutan, och tillade in. Mainwaring salt på ett litet afstånd ifrån Susanna, hvars ansigte var vändt ifrån henne. Mainwarings kunde hon rullkomligt se. Susannas röst nådde hennes öra, ljuf och låg, men deck tydlig, till och med fast. Af hennes ord hördes klart, att samtalet nyss börjat. Mr. Mainwaring, ni har sannerligen ingenung att förklara — ingenting att anklaga er ;r. Tro mig, det var ej derföre — Susanna vände nu silt ansigte, så alt anblicken af den himmelska oskuld, som deri afspeglade sig; mötte det osedda vittnets bårda, hemska öga — det var ej derföre jag gaf mitt samtycke att råka er. Jag gjorde det blott, emedan jag tänkte — emedan jag, af ert beteende, när vi någon gång möttes, ännu mer deraf, att ni uppenbart undvek hvarje möte med mig, fruktede, alt ni var olycklig — ty jag vet, att ni har ett godt och hederligt hjerta; — olycklig li den föreställningen, att nm sårat mig, och