Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 1

Dalibard tillsade kusken att vänta, och de vandrade tillbaka till sin bostad. : Ja, han må gerna träffa henne, utropade Lucreti2, och hennes ansigte klarnade upp: Ah, deruli har ni icke bedragit mg; jag genomskådar er list — jag föraktar den; jag vet, att hon älskar honom; hon har begärt detta möte. Han är så mild och saktmodig, så rädd att förorsaka smärta; han har samtyckt af medlidande — det är allt. Är han icke bunden vid mig? Han, så ren, så uppriktig! Någonstädes bär i verlden måtte det väl finnas sanning. Om han är falsk? hvar då finna den olycksbringande man, skall jag då söka den hos er! — er! ,Det är ej min sannfärdighet jag önskar pi ville pröfva; jag ger mig icke ut för alt vara sannfärdig emot alla; dock kan jag väl säga sanningen till en åtminstone, såsom mni snart får erfara. Dock tillstår jag, alt er förmodan icke är ogrundad; mitt deltagande för er har kanske gjort mig skyldig till förhastande och orättvisa; — hvad ni får höra, torde långt iirån att förstöra, tvärtom för alltid befästa er lycka. Väl, om så vorely Det måste så blifva, svarade Lucretia iförfärligt dyster ton, och hennes panna mörknade; jag skall tyda hvart enda ord till mitt bästa.n Dalhbards min förändrades oaktadt hans vanliga sjelfbeherrskning. Han hade: satt allt sitt hopp på detta kast, och det var vådligare än han ansett det vara. Han:hade alltför mycket räknat på den hos vanliga natorer rådande svartsjukan. Emellan dessa unga, hvilka råkades, icke för att tillstå någon inbördes ömhet, utan för alt ingifva hvarandra mod, skulle väl icke mycket förefalla, som kunde uppväcka oro hos en person, fast besluten att bedraga sig sjel ! Hvilka band skulle de icke lägga på sina känslor! Dock, spelet måste spelas ut. När de nalkades huset, blickade Dalibard uppmärksamt omkring sig, för att de icke måtte stöta tillsammans med Mainwaring, på hans väg