Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) VII. UPPTÄCKTEN. Dalibard hade åtagit sig att aflägsna Lucretia, och i sjelfva verket blef det, i anseende till hennes stundande gi!termål, nödvändigt för henne att rådslå med m:r Parchmount såsom verkstältare af morbroderns testamente, om utbekommandet af hennes lott; hon hade bedt Dalibard att åtfölja henne till honom, emedan hennes stolthet förbjöd denne att emottaga lagkarlen uti det simpla förmaket i den ringa bostaden; hon beslöt derföre samma afton, att göra visiten på följande dag, före middagen. En vagn hyrdes för tillfället; så snart den kört, gick m:r Fielden ut att spatsera med sina barn till Primrose-hill, och sade till hos Mainwaring i örbigående, såsom det var öfverenskommet. Vagnen hade knappt rullat femtio alnar framåt gatan förrän Dalibard, med ett uttryck af djup! och högtidligt medlidande fästade sina ögon på Lucretia. Hittills hade han med mästerlig konst afhållit sig ifrån alla direkta förklaringar med sin lärjung se; han visste, att hon icke skulle misstro någon så mycket, som honom sjelf. Komplotten hade nu mognat, och det var tid för anstiftaren att leda utvecklingen. Hans blick var så uttrycksfull, att Lucretia kände en rysning, och kunde ej återhålla utropet: Hvad har händt? Ni har någonting förskräckligt att meddela mig? Jag har verkligen någonting alt säga er, som känske skall ådra aga mig ert oförsonliga hat; emedan vi kata dem, som förkunna oss olyckor. Jag måste underkasta mig del; jag har länge vacklat emellan harm och medlidande, ) Se Afltonbl, JM 1—12.