Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 1

Bemanna er starka själ och hör mig. Mainwaring älskar er syster! Lucretia uppgaf ett skri, som knappt ycktes komma från en menniska. Nej, — nej! utropade bon, flämtande, säg mig ingenting. Jag will icke höra någonting mer — jag vill icke tro er!) Med en outsägligt mild och medlidsam ton fortfor denne man, som under sin lenadsbana förvärfvat sig en så djup erfarenhet af menniskohjertats svagheter. Jag begär icke, att ni skall tro mig, Lucretia; jag skull: ej öppna min mun, om ni icke hade tillfälle att sjelf öfvertyga er; till och med de, hos hvilka ni bor, äro falska emot er; de hava i detta ögonblick ställt så till, att Mainwaring under er frånvaro, kan stjäla sig till er syster; om några få ögonblick är han hos henne; vill ni ve!a, hvad som föregår dem emelian, å kan nix Jag har — jag har icke — icke mod; — kör på — Ffortare — fortare. Dalibard var åter sviken i sitt hopp. I denna besynnerliga feghet låg någonting så förskräckligt, men på samma gång så rörande, att det blef sublimt — det var en drunknandes sista t(örsök att nå räddningsplankan, Ni bar kanske rätt) sade han efter någon tystnad; och, visligen undvikande hvarje stickord eller invändning lät han henne råda sig sjelf. Plötsligen fattade Lucretia i snöret. —Stanna, utropade hon — stanna! Jag vill icke, kan icke uthärda denna ovisshet för ett helt lif! Jag vill erfara det värsta. Bed honom köra tillbaka. Vi måste då stiga ur och gå: ni glömmer, alt vi måste komma dit oförväntades Då vagnen stannade, öppnade Dalibard dörren och fällde ned fotsteget. Lucretia ryggade tillbaka, satte derpå handen för hjertat och stez ur, utan alt vidröra dep åt henne framräckta handen.