Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 3

Hvad kan ni befara? utropade den unge mannen, nästan i vild ton — ty, oroad och marterad, var hans milda sinne drifvet till de! yttersta. Kan ni tro, att jag skulle vilja ök: mitt eget elände genom brottsliga försäkringa om en i alla fall hopplös kärlek? Allt hvad jag begär är den njutningen — ja, den länge för mig okända njutningen att få vara uppriktig — att, ärligt och som en man egnar, upp: lysa Susanna om den ställning, hvari ödet inledt mig. Kan ni tro annat, än att vi skulle hemta tröst och styrka af hvarandra? Vår pligt är tydlig och klar; men den blir mindre smärtsam, om man dertill uppmuntras af den, som deltager i lidandet. Jag säger rent ut, att jag skall och måste tala vid Susanna. Jag skall — timma efter timma — gå på vakt kring hennes bostad, hvar helst den än må blifva — hända hvad som vill, skall ag till slut finna ullfille att träffa henne. År det då icke bättre, att mötet sker under ert tak, inom samma väggar, som innesluta hennes syster? Der lägger sjelfva stället band på vår förtviflan. Ack, Sr, här är icke tid för laggranna betänkligheter — var barmhertig, jag besvär er dorom, ej för min, utan för Susannas skull. Jag bedömer hnne efter mg sjelf. Jag vet, att jag med mer undergifvenhet för mitt öde skall framträda till altaret, om jag blott en gång får gifva luft åt hvad som trycker mitt hjerta. Hon skall då, liksom jag, inse, att den väg, som ligger fram:ör mig, är oundviklig, hon skall med mera lugn underkasta sig den hårda nödvändighsten. Vi skola i tysthet svärja hvarandra, ej att älska, men att kufva vår körlek. Tro mig, sir, det är ej för min egen skull jag framställer denna bön: en viss instinkt, den klara blick i andras sorg, som egen sorg gifver, förvissar mig, alt det, jag ber er om, är den bästa tröst, ni kan skänka Susanna. Ni tillstår, att hon är sjuk — att hon lider. Ni är ju allvarsamt bekymrad lör hennes lif — o Gud, till och med för hennes Hf! Och likväl vet ni, att vi icke yttrat ett ord till hvarandra! Kunna följderna af ett samtal vara mera förderfliga, än en sådan tystnad? O, för hennes skull, hör mig Den hederlige mannen fällde biltra tårar —