Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 3

så vill. Jag vägrade i början — ännu har jag mina betänkligheter; ty, mitt barn, jag har alltid funnit, att, när känslorna äro med i spelet, ser menniskohjertat pligtens väg mindre klart — a förblindas, såsom vi väl vete — dock ger det ofta en säkrare vägledning, än vårt förnuft; detta tar så lätt vilse, i allt, utom i matematik; men för det verkliga lifvets problemer ha vi ingen Euklides (den redlige mannen smålog härvid sorgset); jag vill icke råda er hvarken till det ena eller det andra — jag bara framställer saken till ert eget afgörande. Skulle det, såsom d.n unge mannen säger, förläna er tröst och styrka, att ännu en gång återse honom, under det — kortligen, innan er syster blir — jag menar innan — det vill säga, skulle ni tycka om, att nu hafva ett oörbehållsamt samtal med honom? Han bönfaller derom. Hvad skall jag svara ? Också denna pröfning!, yttrade Susanna, nästan ohörbart; — denna pröfning, som jag en sång längtade eter! — Hon räckte Fielden sin iskalla hand; derpå, med en något förvirrad blick på sin förmyndare, ropade hon: — Men till hvad ändamål? Hvad är afsigten dermed? hvarföre önskar han att tala vid mig?n För att hemta mera mod att fullgöra sin pligt — för att känna sig mindre olycklig vid — vid — Jag vill se honom,, a bröt Susanna med asthet; — han har rätt; det skall stärka oss begge — jag vill se honom — Men, milt barn, men menniskonaturen är svag; om mitt hjerta nu är det, hvad skall då ert bli? Frukta icke för mig, svarade Susanna, med ett vemodigt småleende; och omedvetet upprepade hon: Jag vill se honom ! Den värdige mannen såg på henne, slog sina wrmar om hennes aftärda gestalt, upplyste hen1e till sina ögon, och på hans läppar svälvade några halft uttalade ord, sådana som en fader appsänder till höjden för sitt barn. Å Å (Forts. följer.) fv tee — DEN ELEKTRISKA TELEGRAFEN mellan Wien och Bränn är nu helt och hållet färdig, och försök dermed hafva redan blifvit anställda och utfallit på det fördelaktigaste sätt.