Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 2

sides, liksom hade han afstått segern, och ställde sina steg åt Bondstreet till. Innan ännu ljudet af deras hånskratt och segerrop dött bort, såg D.libard, vid en blick bakom sig, Gabriel följa efter. Kom hit, junker,, sade han; men, när go:sen ändå stod stilla, tillade han: Jag lovar dig fred, om du vill antaga den. Fred, då! svarade Gabriel och närmade sig till fadren. Hör,, sade Dalibard, när jag samtyckte till, att du skulle få studera konsten, såsom du kallar det, under din högst aktningsvärde morbrors ledning, hade jag bordt betänka, hvilka hyggliga kamrater den lofvande Raael, som jag skänkt verlden, naturligtvis skulle få.n Jag medger, sir, svarade Gabriel allvarsamt, vatt de äro ena rustare, men några utaf dem äro rätt goda hufvuden, och — — Rätt dugtigt druckna, afbröt Dalibard, i det han gaf akt på sonens gång. Kanske du lär dig den konsten, för att ge din hand nödig stadighet vid stafletten? Nej, sir; jag tycker inte illa om vin, men drucken vill jag inte bli för allt i verlden. Jag har selt menniskor, som i druckna tillståndet äro riktiga dårar — som yppa sina hemligheter och visa hela sitt hbjerta. Våäl taladt, återtog fadren, nästan beundrande; men låt det nu vara slut på sådana der pojkstreck, Gabriel. Du må väl icke vilja tro, alt jag längre låter dig stadna qvar hos den dei lösdrifvaren Varney och hela den der skaran af Odågor? Du skall nu följa med mig hem, och, vill du nödvändigt bli målare, så skall jag laga, att du kan komma till en ordentligarc mästare.n ,Jag blir der jag är, svarade Gabriel i bestämd ton och knep ihop läpparna, så att de blefvo alldeles hvita. Hvad, pojke! hör jag rätt? Vågar du visa mig olydnad? Vågar du att trotsa?, Dalibard skrattade försmädligt. Peste! du är mig just en vacker fågel, du! Men kom ihåg, mr. Varney, ni är icke myndig ännu; — ni är icke fri från er fars tyranniska uppsigt. Lagen erkänner er icke för min far, har j