Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 2

tro — jag skulle blott reta — kanske förlora honom: jag vågar ej misstro — det vore alltför rysligt. Sålunda, liksom en stark själ kraftigt omfattar ett system, hade hon bannat sig, tvungit sig till förtröstan på sin älskare. Hans ord tillfredsställde henne nu för ögonblicket; men sedermera, i hans frånvaro, erinrade hon sig dem åter emot sin vilja, och en mängd farhågor, formlösa och obestämda, uppstego hos henne. Ofrivilligt började hon att gifva akt på systerns miner och åtbörder — att mera än förut söka Susannas sällskap — ty hennes förra likgiltighet hade nu öfvergått till bitterhet. Susanna, den försummade och föraktade, hade blifvit hennes like — :a, mer än like. — Susannas barn hade företräde framför hennes egna, i arfsrättigheten till Laughion. Hitintills hade hon aldrig värdigats tilltala henne med en systers ljufva förtrolighet — aldrig värdigats gifva henne del af de känslor för sin tillkommande man, som i hemlighet glödde i det stängda hvalfvet af hennes väl bevakade hjerta. Men nu hörjade hon att tala om honom, linda sin arm om Susannas, orda om kärlek och hem och kommande dagar; uppmärksamt forskade hon dervid efter verkningarna af sina ord på systerns ansigte. Denna del af hemligheten afhöljdes för henne nästan vid första ögonkastet. Susanna älskade — älskade William Mainwaring; men var det icke en hopplös, obesvarad kärlek? Kunde icke detta vara orsaken till Mainwarings förbehållsamhet? Han torde hafva märkt eller anat en eröfring, som han ej hade önskat; och derföre hade han, med manlig grannlagenhet, undvikit att nämna Susannas namn för Lucretia; och kanske hade han derföre sökt de förevändningar att uteblifva från den husliga kretsen, som stundom hade gjort henne ledsen och förtretad. Om någon af dem, som genomögna dessa sidor, händelsevis råkar vara en person, mer än vanligt erfaren och skarpsinnig — en person, som älskat och blifvit bedragen — så skall han eller bon, lika mycket hvilketdera, kanske erinra sig de första ögonblicken, då det länge afvisade tvillet yrkar på att blifva hördt; ett svagt och tanklöst hjerta lyssnar genast till tviflet, icke så ett klokare och kraft